En oönskad paus mitt i livet

Bild av somrigt landskap
©Rikke Lind

”Har du tid att prata?” Jag hade väntat på telefonsamtalet från henne i över två timmar. Det var tredje dagen på mitt nya jobb och jag hade en och en halv vecka tidigare fått veta att jag hade förhöjda levervärden. När hon ringde hade jag precis satt mig på takterrassen för att äta hemgjord gazpacho med en kollega jag knappt pratat med tidigare. Jag hade dock hunnit berätta att jag väntade på ett samtal från en läkare. Det var en ovanligt vacker dag i slutet av augusti och jag hade inte kunnat koncentrera mig på jobbet under förmiddagen. När hon äntligen ringde sa hon fem ord. Hon behövde egentligen inte säga mer. Jag visste redan, men ville inte veta. Jag klarade inte av att ta in sanningen.

Det började två månader tidigare. Vi var på semester i Frankrike. Jag upptäckte snabbt att det var ljuvligt att gå barfota på den skrovliga cementerade uppfarten till huset vi hyrt. Den rev så skönt under fötterna och jag tog alla chanser att gå utan skor. Det blev en fantastisk semestervecka kantad av värme, sol och bad. Kanske slarvade jag lite med att smörja mig med solskyddsfaktor. När det började klia på armar och ben antog jag därför att det hade med solen och värmen att göra.

Den vackra sommaren fortsatte hemma i Sverige. Jag som alltid haft svårt för att få färg fick till min förvåning en gyllene ton på armar och ben, något som flera i min omgivning kommenterade. Att klådan tilltog och att det började klia andra på ställen lite varstans på kroppen berörde mig inte särskilt mycket. Det var först när den började störa min nattsömn som började jag fundera på om kanske något som ändå var fel, men vad skulled det kunna vara? Jag mådde ju i övrigt jättebra och kände mig piggare än på mycket länge.

En strålande dag i mitten av augusti åkte jag Djurgårdsfärjan med min syster och våra barn. Vi skulle gå på Skansen och det låt förväntan i luften. När solen speglade sig i vattnet och reflekterades i mitt ansikte utbrast min syster plötsligt ”du är ju alldeles gul i ögonvitorna”. Med detsamma var det något som gick upp för mig. Jag hade själv sett det. Bitarna föll på plats. Något var fel på mig. Kanske var det allvarligt. En och en halv vecka senare tog mitt liv en helt ny vändning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *